redundans

Det är roligt (läs. prutthumor) när en journalist som är dömd för spionage och olaga dataintrång mot Socialdemokraterna skriver att den “[...] nya tidens journalistik påverkar demokratin i grunden”.

Det är tragiskt när samma person sitter och ljuger om extremvänsterns mörkläggningsprojekt i storkapitalisternas egna TV-kanal, och gråter krokodiltårar över en bortsprungen pressetik.

Niklas Svensson sparkades senare utav den tidningsredaktion han nu lögnaktigt anklagar för att ha tystat honom, på grund av hans “modiga” kritik mot vänstern. En uppenbar lögn som tidigare i veckan avslöjades av nyhetsportalen Motkraft.net.

Idag driver han Politikerbloggen som för andra året i rad delar ut pris till “Årets avslöjande”.

Nu återstår bara frågan om Svensson vågar vända tragik till komik och utse Motkraft.net till vinnare av “Årets avslöjande”.

Nominera Motkraft.net här

Bloggat: Petter, Roya och Matilda & 1915

Den grävande journalismen verkar ha grävt en grop och själv trillat där i. Redaktören för tidskriften Scoop, Magnus Sandelin, och den politiska terroristen Niklas Svensson har de senaste åren valt att driva ett eget litet mediadrev mot vad de väljer att kalla för den svenska “vänsterextremismen”.

Men dessa grävande journalister blir lätt trötta i armarna och väljer då och då att ta hjälp av den tyngdlyftande extremhögern. Idag publicerar den utomparlamentariska nyhetsportalen Motkraft.net en intervju med Niklas Svensson där det avslöjas att Svensson under sin tid på Expressen använde nazistiska organisationer för att få information om vänsterangagerade ungdomar i Sverige. Uppgifter från nazister låg sedan till grund för den “kartläggningen av autonoma vänstern” som Expressens dåvarande ansvariga utgivare Joakim Berner till slut kände sig tvingad att stoppa från att bli publicerad.

Inte nog med detta. Den lista på vänsterextremister som Svensson fått av nazistiska organisationer innehöll också namn på människor som inte på något vis varit engagerade inom den “autonoma vänstern”. Det handlar om ovänner till nazister som gått i deras högstadieskolor, tjejer som spelar i punkrock-band och fågelskådande medlemmar hos färltbiologerna. Vad som helst räcker för att klassas som “vänsterextremist” av Svensson när det vankas löpsedelsstoff.

Sandelin väljer motsatt relation och springer istället nazisternas ärenden. I Expressen pekar han ut Metro-kolumnisten och artisten Nabila Abdul Fattah som vänsterextremist. Detta eftersom hon ställt upp som modell för Motkraft.net’s klädesförsäljning (iförd något som Sandelin kallar för “kravall-T-shirts”?!) och uppträtt – tillsammans med Fjärde Värden och Wordsilah – på Motkraft.net’s 10 års-jubileum. Till detta följer att Nabila förföljs och trackaseras av nazistern veckorna efter.

På Dagens Konflikt avslöjar Petter Nilsson systematiskt Sandelins usla journalistiska ansatts i boken Extremister – En berättelse om politiska våldsverkare i Sverige. En bok som uniont sågades jämt med fotknölarna av den svenska pressen. Pernilla Ahlsén på Dagens Nyheter sammanfattar Sandelin’s arbete med att konstatera att “[e]xtremism är farligt, men att inte försöka sätta in det i ett större sammanhang är lika farligt”. Det är ord som förtjänar att bli de sista i denna bloggpost om högerns försök att svartmåla vänstern.

Från Nabila Abdul Fattah’ MySpace-blogg

Bloggat om detta: Red Metal, Petter, Svensson, Trottens betraktelser, 1915 & igen, Acidtrunk och Anna-Lena Lodenius.

Ser idag att förbundsordföranden för Centerpartiets Ungdomsförbund, Magnus Andresson, skriver på sin blogg om min replik på hans debattatikel hos Politikerbloggen som publicerades 1 maj.

Det är högst beklagligt att företrädare för högerns ungdomsförbund inte är intresserade av att föra debatten på en värdig nivå. Två veckor efter att jag bett om ursäkt för min språkliga miss i min replik väljer han att göra sig lustig över just denna språkliga miss, istället för att uppmärksamma den kritik jag vänder mot hans ursprungliga inlägg.

Som ett blått band genom både Fredrik Westerlund’s och Magnus svar på min replik finns tydliga försök att, på ett högst ohederligt sätt, sprida lögner och vanföreställningar runt arbetarrörelsens historia. Magnus publicerar på sin blogg flera påståenden som dock förtjänar att bemötas:

Saken är den att upploppen i Haymarket, som för övrigt inföll den fjärde maj, drevs av anarkistiska arbetare. När dessa anarkister, sällan kända för sin organisering, väpnade till tänderna kastade en bomb på polisen som dödade sju poliser och ett okänt antal civila så är det korrekt att polisen tog till våld för att skingra skarorna.

När skottlossning senare utbröt dog fyra av de strejkande arbetarna. Således dog fler civila och poliser av den bomb som de fick kastad på sig, än de strejkande anarkisterna.

Dessa två stycken drar händelsen ur sitt historiska sammanhang just för att få skeendet att framställas på ett sätt som passar Magnus’ politiska agenda. De anarkister som var delaktiga i organiserandet av demonstrationer kring generalstrejken 1885 var, till skillnad från vad Magnus försöker göra gällande, kända för just sin organisering. Albert Parsons, som hängdes efter den skenrättegång som följde massakern vid Haymarket, var t.ex. en utav de frihetligt organiserade arbetare som lade grunden för fackföreningen International Working People’s Association.

Magnus försöker sig sedan på något så makabert som en kvalitativ redogörelse av massakerns förluster. Men det han glömmer – antingen av ren okunskap eller av rent politiskt revisionistiska skäl – är att dagen innan massakern hade polismakten dödat sex strejkvakter från McCormick Harvesting Machine Co. plant. Union, när några få strejkande hamnat i bråk med strejkbrytare vid plantaget.

Händelserna vid McCormicks är också centrala i historien om massakern vid Haymarket. Det var nämligen där trackaserandet av organiserade arbetare från högermilisen Pinkerton National Detective Agency eskalerade på riktigt. Pinkerton, som de kallades var en privatägd väpnad styrka som startades utav en handfull storkapitalister för att skaffa sig en större kontroll över deras anställda. Pinkerton hyrdes in utav företagsägare för att slå ner organiseringsförsök på arbetsplatserna och för att infiltrera fackförbund och kartlägga organiserade arbetare.

Bomben, som i den följande rättsprocessen av flera misstänks ha kastats utav högermilisen Pinkerton, small först efter att polisen med våld försökt att skingra demonstrationen. Detta och att flertalet poliser som dog föll offer för polisens egna kulor är ytterligare fakta som Magnus låter få vara osagt. Magnus väljer också att fortsätta sina vanföreställningar i kommentarerna till sitt eget inlägg:

Det var en Illinoisguvenör som tyckte att man [Polisen] borde hållt mer ordning och att det drev på kastandet.

Detta är på sin höjd en dålig formulering. Vad guvenören “tykte” finns att läsa i hans skriftliga uttalande angående benådandet utav de dömda arbetarna (http://www.chicagohs.org/hadc/books/b06/B06.htm). Och det råder ingen tvekan om att han ställer polis och Pinkerton högst ansvariga för den beväpning som arbetarrörelsen kände sig tvingad att ta till. Om Magnus och Fredrik hade läst detta uttalande kanske jag skulle slippa skriva alla dessa blogginlägg.

Och om borgerligheten i allmänhet hade heder nog i deras politiskt vanställda kroppar så kanske vi inom vänster skulle slippa att ständigt bemöta deras skamliga lögner och pinsamma okunskap.

Anna König, ja just hon som för några år sedan påstod att graffitimålare lurade med sig barn ner i tunnelbanesystemen i utbyte mot droger, är i farten igen. Man kan väl milt utryckt påstå att denna ungmoderat inte precis är den vassaste kniven i den borgerliga kökslådan. Denna gång reder hon ut den borgerliga synen på sexuella övergrepp på SVT Opinion.

Ja detta ständiga krav på samtycke ifrån radikalfeministerna är verkligen tröttsamt. Om man skippar detta krav kommer ju våldtäkterna minska drastiskt i statestiken. Jag menar, själva våldshandlingen blir ju så så mycket mildare om vi bara blundar för att den ena parten inte samtycker.

Kvinnopolitiskt Forum tipsar på sin blogg om historikern Eva Schmitz’ bok Kvinnor, kamrater (som finns att läsa ladda hem gratis som PDF), i och med att de i sommar arrangerar en öppen studiecirkel i kvinnokampshistoria.

Petter Nilsson (skribent på Dagens Konflikt) skriver nyktert på SVT Opinion idag om hur fascistiska framgångar kan häröras från vänsterns misslyckanden. Petter skriver att “[o]m man går med på antagandet att kapitalismen i sig inte är problemet blir resten av debatten en fråga om vem som ger kapitalismen mest problem; invandrare, låglöneländer eller oresonliga lönekrav”. En mening som jag tycker ringar in högerns ständiga proto-fascistiska essens, på ett mycket skarpsynt sätt.

Get the latest Flash Player to see this player.

Cecilia Höglund’s från Kvinnopolitiskt forum, tal vid SAC:s 1 maj-firande 2008

Martin Hofverberg beskriver ett utav vänsterns misslyckande som den teoretiska förvirring som uppstår när man släpper in flera olika politiska kompasser. Martin skriver:

90-talets sökande efter svar var nödvändig och den största vinsten så här i efterhand är förstås feminismens landvinningar. Men istället för en teoretisk uppblandning borde en nyläsning av Marx och en nyorientering mot en mer avklädd klasskamp startats, det hade besparat partiet den teoretiska förvirring som består än idag.

Jag tycker att han har rätt i stort. Dock så tror jag att feminismens landvinning inom vänstern på 90-talet mest handlar om ett utåtriktat erkännande. Den riktiga landvinningen för feminismen inom arbetarrörelsen och vänstern kommer ur den långa smutsiga kamp som kvinnorörelsen bedrivit sedan slutet på 1800-talet. En motgång- och framgångsaga som jag tycker att Eva Schmitz’ bok på ett ypperligt sätt beskriver.

Tankesmedjan Tankekraft (äntligen en ny lite matnyttigare hemsida) driver också ett utav de mer intressanta bokförlagen i Sverige idag. Just nu håller de mig på sträckbänken med utgivningen av Chantal Mouffe’s Om det politiska. Men håller mig ändå lugn i min väntan med Jacques Rancière’s Hatet mot demokratin.

Jag noterar konflikt-bloggaren Henrik Mellström skriver om Antonio Gramsci’s Brev från Fängelset (utgiven på Tankekraft förlag tillsammans med Ruin) i veckans Arbetaren. “Gramscis historia är på många vis en berättelse om ett skarpt intellekt som spränger nya gränser trots kroppens förfall och begränsningar”, skriver Mellström och gör en roande och intressant jämförelse med brittiska kosmologiforskaren Stephen Hawking.

Personligen blev jag tidigt förtjust i Gramsci’s filosofistudier, där han uppkäftigt gör upp med humanismen och nu-liberalismen genom att förklara filosofin som “kritiken och övervinnandet av religionen och sunda förnuftet”. Ett stycke som jag tidigare på någon webbsida såg illustreras med en bild på hur Žižek slår en bibel i huvudet på Chomsky. Vulgärt och precis lagom roligt!

Politisk hederlighet har aldrig varit högerns starka gren. Och efter att jag Politikerbloggen publicerade min replik angående första maj (på just 1:a maj) så har liberalerna i bloggosfären försökt att göra detta så tydligt det bara går.

Istället för att argumentera mot det missförstånd hos Andersson som jag påpekar i min debattartikel har man kollektivt valt att sätta fokus på en språklig miss jag gjort. Jag skriver nämligen “flertalet” när jag borde använda “ett flertal” [Wiktionary.org].

Och när högern redan valt att rikta sina elitistiska kanoner mot människors skrivfel istället för deras politiska argumentation är steget inte långt till rent historisk politisk ohederlighet.

Den nära Folkpartiet stående Fredrik Westerlund gör ett (i liberala mått mätt) tappert försök att rätta mig i min historiekunskap. Jag försöker kort beskriva massakern Haymarket utifrån ett historiskt perspektiv. Vilket är svårt att göra utan att använda ord som justitsiemord och massaker.

Westerlund försöker i sin iver i att få va en del av högerns union bashing lyfta över ansvaret för massakern på de organiserade arbetarna själva. Bland annat genom att, utan att förklara den politiska kontexten, påpeka att arbetarna var beväpnade, att en bomb kastats mot polisen samt att åtta demonstranter dömdes till fängelse. Detta har han dessutom mage att göra i samma andetag som han beskyller mig för politisk historierevisionism.

Först och främst måste vi förstå hur klimatet i denna tidiga amerikanska kapitalism såg ut. Flera gånger hade man drivit igenom lagändringar på parlamentarisk väg vilka storkapitalisterna vägrat följa. Folkliga demonstrationer mot detta hade flera gånger mötts utav militär och polis – och de slutade inte sällan i våldsamma konfrontationer. Detta sena 1800-tal – utan rella rättigheter för organisering, yttrandefrihet och mötesbildning och med ständiga övergrepp från polismakten – går inte att jämföra med det klimat vi har på arbetsmarknaden i Sverige idag. Att bära vapen var inget ovanligt, och bland organiserade arbetare även ibland nödvändigt för att försvara sig mot rättsliga och fysiska övergrepp från millitär, polis och även enskilda kapitalister.

Det som hände den 4 maj 1886 finns väl dokumenterat och är inte några politiska spekulationer eller ideologiska fabler. Jag skulle rekommendera herr Westerlund att läsa James Green’s utmärkta bok Death in the Haymarket: A Story of Chicago, the First Labor Movement, and the Bombing That Divided Gilded Age America. För om han hade läst denna eller någon annan dokumentation om massakern i Haymarket så hade han vetat att de åtta demonstranter som dömdes sju år senare (1893) förklarades oskyldiga av guvenör John Peter Altgeld, som samtidigt påpekade att bomben var ett resultat utav statens misslyckande att hålla polisen ansvariga för morden på organiserade arbetare. Fyra av de dömda hade då redan hunnit avrättas och en femte lyckats ta livet av sig i sin cell dagen innan avrättning.

Över halva Chicagos invånare deltog i begravningståget för
5 av de dömda demonstranterna 13 november 1887

Slutet av 1800-talet var en våldsam tid i arbetarrörelsens historia, både för organiserade arbetare och kapitalisterna och dess vapendragare. Maktkampen mellan arbete och kapital tog sig ibland en form som vi alla är överens om att vi aldrig vill uppleva den igen. Idag beskrivs massakern vi Haymarket som ett utav de största övergreppen mot den amerikanska arbetarrörelsen och ett utav de värsta justitsiemorden i amerikansk historia. Poliserna som sköts föll till stor del (6 av de 8) offer för sina egna kulor och de dömda demonstranterna föll offer politiska dommar. Att försöka hävda något annat är ignorant, ohederligt eller i värsta fall, vilket jag själv blev beskyld för, politisk färgad revisionism.

Om jag var liberal skulle jag skämmas över att ha personeligheter som Fredrik Westerlund stående vid min sida.

PS. Rubriken är faktiskt riktigt rolig och ett citat från CUFs förbundsordförande Johan Pettersson DS.

Den smått överviktiga jeans-och-kavaj-liberalen Johan Inegrö uppmärksammade här om dagen nättidskriften Dagens Konflikt, samt min replik på Magnus Andersson’s populistiska utspel på första maj.

Ingerö skräder inte orden och uppmärksammar sina läsare på att jag är ett år yngre än Johan själv. Att vara 28 år och inte 29 hela liberala jordsnurr får en hård dom, knattevänster!

Men Ingerö för ändå fram något viktigt, nämligen dialektiken. Och jag vill ta tillfället i akt att förklara för honom att hans dialektik mellan att klä sig som en gubbe och att vara gammal kan vara värd att ifrågasätta.

Exempel: Dessa medelålders Kilo-poliser är inte 15 år bara för att
de har på sig Gstar-jeans och snabbskorna (via Autonoma Kärnan)

---

Jag uppmärksammar också att två väldigt intressanta inlägg som rör sig med begreppen nostalgi och alienation. Läs Henrik Palm’s Arkeologiska spår i modernitetens utkant och Enbris’ Nu speglar vi oss i vår egen glans.

Ibland kan allt bli sådär tokigt. När man tar i lite för mycket, är lite för hetsig och kanske tappar man bort sig i begreppsdjungeln. Den trasborgerliga tankesmedjan Timbro satsar hårt på Internet, och framför allt på Facebook. Det är grupper hit och events dit, så att man blir alldeles snurrig.

Härom veckan fick jag ett surt brev från Timbros facebook-korrespondent och tillika grinolle, Tobias Holdstock (han som håller i aktier). Det hela utvecklades till en trevlig konversation om semesterminnen och upphovsrätt.

Klicka för större bild

Tre beundransvärda skribenter och författare recenserar recensioner i DN Kultur den gångna veckan. Först ut är Sven-Eric Liedman som recenserar Magnus Wennerhag’s bok Global rörelse – Den globala rättviserörelsen och modernitetens omvandlingar. Därefter kommer Nina Björk som tar sig an Håkan Arvidsson’s Vi som visste allt – Minnesbilder från 1960-talets ­vänsterrörelse. Och sist men inte minst Kajsa Ekis Ekman som träffsäkert riktar in sin kolonialkritik mot Pontus Herin’s I Djursholm och Tensta kindpussar vi varandra.

För oss med lite pengar i plånboken kan jag tipsa om att Magnus Wennerhag’s bok också är hans doktorsavhandling vid Lunds universitet. Och tack vare skattefinansierad skola och vänstervridna stundentkårer (läs. Samira Ariadad’s Alla ska ha råd med kursböcker) så finns alla avhandlingar framlagda vid bland annat Lunds universitet som PDF-dokument fritt tillgängliga på internet.

Ladda ner: Global rörelse – Den globala rättviserörelsen och modernitetens omvandlingar