Indignation och liberala klusterbomber
Jag hade just ett litet samtal med den facklige aktivisten Frances Tuuloskorpi ang. indignation, liberaler och den danska polisens agerande under COP15. Frances kritiserade min självvalda indignation och jag försvarade den som någon typ av retorisk strategi (att retoriskt utgå ifrån att världen är som den borde och inte som den faktiskt är).
Under veckan har det jag sett hur liberala do-good-ers indignerat kritiserat sina egna led för brist på kritik mot Lymmelpaketet och i vissa fall att öppet stödja det. Som hungriga vargar kastar sig mina vänstervänner via twitter och sina bloggar över dessa liberaler och hissar dem upp till skyarna.
[Inlägg: LÄS PETTERS ARTIKEL!]
Självklart skall det sägas att det alltid är hedersvärt när liberala tyckare reviderar realliberalismen och med hjälp av liberala abstraktioner kritiserar dess konkreta effekter. Vi har sett detta ske i bloggstormarna kring FRA, IPRED, Stockholmspaketet och nu också Lymmelpaketet. Framför allt har Isobel Hadley-Kamptz stuckit ut på sin Twitter-kanal och sin blogg.
I bloggposten Drabbar det nån annan är det inte så farligt så kritiserar Isobel främst andra liberaler för deras inkonsekvens när det gäller hur de väljer att stå upp för fri- och rättigheter. Och jag tror tyvärr att hon är något på spåren. Isobel skriver:
Är det så bittert som vissa motståndare hävdat hela tiden, att det för massan av dessa aktiva bara handlar om att de känner sig personligt hotade av lagändringarna? Att miljömuppar som blir pepparsprayade av polisen får skylla sig själva?
Jag vill passa på att påminna om hur det såg ut när Stockholmsprogrammet diskuterades som mest. Dagens Konflikt, som jag själv arbetar för, var bland de som var först ut med att utförligt kritisera och beskriva Stockholmsprogrammets konsekvenser. Matthias Monroy valde i en artikel att lyfta fram migrationsfrågan som det centrala i Stockholmsprogrammet. Och Tankesmedjans Konflikt organiserade en heldag med föreläsningar och diskussioner om vad Stockholmsprogrammet kommer att innebära och hur vi skall agera för att skapa motstånd. Ännu var intresset svalt på den liberala avbytarbänken.
Ju närmare toppmötet i Älvsjö där Stockholmsprogrammet skulle presenteras kom ju fler började intressera sig för det. När liberaler som tidigare varit engagerade i motståndet mot IPRED och FRA började förstå vilka konsekvenser som Stockholmsprogrammet skulle får för integriteten för dem som EU-medborgare började det storma i bloggosfären. Så länge kritiken mot Stockholmsprogrammet endast beskrev ett hot mot fri- och rättigheter för migranter och papperslösa bemödade sig nämligen inte liberalerna att lyfta blicken från Ayn Rand-böckerna och sina egna navlar.
När Nätverket Svart Måndag med vänner började fundera på att anordna protester liknande dem som man tidigare lyckats mobilisera stort inför (IPRED och FRA) så märkte man något oroande. Asylpolitiska intresseföreningar och vänstergrupper som arbetar med migrationsfrågor hade sedan länge börjat mobilisera inför demonstrationer och aktioner. Och precis som i den nuvarande debatten ang. Lymmelpakten valde man att dra fram ”stenkastar”-kortet.
Föreningen Dexion, Henrik Alexandersson och andra liberaler gick ut och varnade för att den mogrationspolitiska demonstrationen mobiliserade för våldsamheter och kravall. Man kontaktade alla ungdomsförbunds förbundsstyrelser och fick dem att ställa upp på Liberalt nätverk för integritet’s nypåhittade demonstration istället. Man fick Ung Vänster att ta bort informationen om den migrationspolitiska demonstrationen ifrån sin blogg, trots att Ung Vänster Storstockholm själva var med och organiserade och talade på just denna demonstration.
Till slut stod vi där. Flera hundra migrationsdemonstranter med talare från hela världen omringade av kravallpolis på södermalmstorg. 50-talet liberaler ensamma i humlegården tillsammans med talare från samtliga partipolitiska ungdomsförbund. Men vi stod också med svaret på de förhågor som Isobel nu målar upp på sin blogg. Våra svenska liberalers grundinställning: Drabbar det nån annan är det inte så farligt!
Frågan är nu bara om den liberala indignationen vi nu bevittnar är ärlig eller ett retoriskt knep.
Brasklapp: Det finns flera svenska framstående liberaler vilka för en politik och en argumentation som jag ser upp till. Mattias Svenssons kamp mot murar och Isobels vilja att diskutera vad liberalism faktiskt innebär är två av dessa.
Från Konfliktportalen.se: Anders_S skriver Krigspresidenten och klimatboven Obama, L. O. Kristoffer Ejnermark skriver Jan Björklund har lyssnat på vänstern och Dagens Konflikt skriver VIDEO: Europeisk vänster i rörelser och regeringar
4 kommentarer »
RSS feed för kommentarer till det här inlägget.
Men du blandar ju ihop flera olika saker i ditt inlägg.
Å ena sidan frågan om att se hoten mot rättssamhället och medborgerliga/mänskliga rättigheter även när man inte känner hotet riktat mot sig själv och de sina, å den andra frågan om man själv vill gå en demonstration man befarar kan bli våldsam. Medan det förra är ledsamt ovanligt (jag har skrivit förut om att roten till den stora svenska integritetsopinionen nog ligger i att medelklassen själv känner sig hotad och frågan om stockholmsprogrammet är extremt tydlig därvidlag) kan det senare vara en helt rimlig klok strategi.
Både moraliskt, att man själv inte vill legitimera politiskt våld, och politiskt strategiskt inför risken att det politiska etablissemanget annars skulle kunna avfärda hela den opinion man försöker skapa som blott stenkastande våldsvänster.
Som jag har sagt tidigare tycker jag att våld är en utomordentligt dålig politisk strategi och jag skulle personligen inte vilja gå i demos med våldsverkare om jag kunde undvika det. Detta är något helt annat än frågan om hur polisen bör hantera demos där det finns våldselement, eller risker för sådant.
Men Isobel, du missar kanske att jag skrev att risken för våld var en lögn som vissa liberaler spred för att skada vänsterns övertag i en viss fråga.
Om inte ni liberaler helt hade uteblivit ifrån planering, informationspridning och intresset för Stockholmsprogrammet öht. så hade detta stått klart för er från början.
Jag binder ihop dessa saker just med det som du tar upp i din post. Genom att ni liberaler helt enkelt skiter i alla maktstrukturer som inte skadar er så kan ni BÅDE försöka skada andra politiska initiativ med hjälp av lögner och helt blunda för initiativ till motstånd mot allt som ”drabbar nån annan”.
Det individuella i er politik blir till en fetischering av ”den första personens politik”.
Jag vet helt enkelt inte vilka du menar med ”ni liberaler”. Jag var själv inte inblandad i demonstrationerna kring stockholmsprogrammet eftersom jag var trött på demonstrationen som politisk form (demos har aldrig riktigt varit min grej för att vara ärlig. det är väl den borgerliga individualismen som spökar), men just nu missuppfattade jag helt enkelt dig kring risken för våld, jag förstod inte att du menade att den oron spreds av politiska skäl. Jag kan inte heller säga om jag tror att du har rätt i det eller inte, jag känner till saken för dåligt.
Jag förstår dock inte hur specifikt oviljan att se hot som inte riktar sig mot den egna gruppen skulle göra det lättare att ta till sådana eventuella lögner/fördomar. Snarare tycks det mig som samma gamla vanliga enögdhet kring det man uppfattar som politiska motståndares motiv och metoder som får dig att bunta ihop mig med okända grupper av eventuellt liberala ”liberaler”.
Jag menar nog att det problemet (eller den tendensen kanske) som du började beskriva är djupt förankrad i liberalismen. Att det liksom blir ett nödvändigt resultat när liberalismens abstrakta teorier skall konkretiseras. Därför skrev jag ”ni”. Jag förstår givetvis att du inte vill känna igen dig i det jag beskriver som realliberalismens ”nödvändigt resultat”.
Lögnerna i sig är inte det essentiella här. De bör skyllas på stolpskotten HAX och NSM och inte liberalismen som idétradition. Men de togs till i en situation som dessa liberaler hamnat i på grund av det problem vi båda är inne på.