Därför kommer kapitalismen att dö
Ser att Mattias Svensson på Magasinet Neo valt att bemöta några enskilda meningar ur Petter Nilssons senaste artikel, som berör Wendy Brown, på Dagens Konflikt.
Mattias har några bra poänger, som dock slår illa eftersom de inte polemiserar särskilt mot de tankar och idéer som vänstern traditionellt besitter. Att kapitalismen är en imponerande frigörande kraft som söndrar tidigare makthierarkier och skapar förutsättningar för att söndra även de som råder idag håller väl vilken marxist som helst med om.
Problemet med kapitalismen är således inte att den skulle utnyttja tidigare institutioners maktbyggen (nationalstater, kristen moral, patriarkat osv.) utan den inneboende konflikt som ryms i just begreppet kapital. För att förstå vår kritik mot kapitalismen krävs en viss intellektuell renhet.
För visst erkänner jag feministers strategiska val att lyfta fram krav som ryms inom kapitalismen (kärnfamiljens implodering, kvinnors intåg på arbetsmarknaden osv.). Just eftersom kapitalismen är så pass parasitär att den kan fånga upp radikala krafter och forma om sig utefter dess krav.
Men den antikapitalistiska tradition som spänner sig genom många revolutionära (i dess transformativa mening) traditioner kan den aldrig gå till mötes. Och där i blir skillnaden mellan den ”inkorporering” som Mattias talar om och den ”rekuperering” som Petter nämner tydlig.
Och för att återkomma till Wendy Brown så handlar inte kapitalets inneboende konflikter om nationalstat vs. marknadsglobalisering utan om arbete vs. kapital. Och om man vill förstå hur så rekommenderar istället Wendy Browns föreläsning What is Critique for Marx?.
Från Konfliktportalen.se: Jinge skriver Den lyckliga horan, jesper skriver Om feminismens liberalisering, petter skriver Dags för en fjärde våg?, Bo Myre skriver Det enda som verkligen hjälper, Kaj Raving skriver Kvinnorna är de stora förlorarna på alliansens politik
2 kommentarer »
RSS feed för kommentarer till det här inlägget.
Jag gjorde förvisso inte anspråk på en polemik, utan använde artikeln för att illustrera det fenomen som Petter också beskriver, fast från en annan vinkel. Jag gillar ju den inkorporering som gjorts rörande exempelvis feministisk kritik, ekologisk produktion eller islamiska finanstjänster som delar i en liberal-kapitalistisk ordning, även om jag är kritisk till fenomenen. Att ni gör en annorlunda värdering och hoppar på sådana trender med hopp om att de ska utvecklas till en permanent antikapitalistisk ordning är ju inte så konstigt (eller, jo lite).
Det kanske var orättvIst att kritisera dig för utebliven polemik om det inte heller var ditt syfte. Men Jag tycker ändå att det är orättvist att beskriva det som att vi ”hoppar på” en trend och hoppas på att den kommer kunna rymma antikapitalism. I falllet Wendy Brown har vi ju ”hoppat på” hennes teoretiska tradition just för att den redan innebor en kritik mot kapitalismen och delar vår utgångspunt, konflikten arbete-kapital. Så i detta specifika fall är det snarare du som hoppar på en kritisk idetradition för att du hoppas att den kan fyllla dina egna syften (vilket den mycket väl kan komma att göra).
Problematiken som jag vill lyfta fram (och som jag upplever att petter också gör) är att det du kallar för inkorporering inte förmår att inlorporera själva radikaliteten. Därav ert olika val av begrepp, inkorporering vs. rekuperering.