Vart skall man då skicka Schyman?
Bloggen Cappuccinosocialist har i inlägget Skicka inte Schyman någonstans bland annat formulerat en kritik mot det som han kallar för den liberala feminismen. Delar av inlägget tycker jag på ett bra sätt speglar den kritik mot ”enfrågefeminismen” som man ofta stöter på inom vänstern.
Till stora delar håller jag med inläggets ansatts. Men jag tänkte ändå använda det som utgångspunkt för denna diskussion. Bäst tycker jag att den specifika kritiken jag syftar till kan refereras av dessa två citat:
”Jag misstror däremot alltid den liberala feminismens möjligheter att uppnå konkreta, positiva resultat i fråga om att just bekämpa orättvisor.
[...]
Möjligen kan de förbättra livet för de ägande klassernas kvinnor i förhållande till män, men flera av de övergripande kapitalistiska strukturer som på egen hand och i samverkan med de patriarkala strukturerna håller de arbetande och från arbetsmarknaden utmanövrerade klassernas män och kvinnor nere lämnas opåverkade, eller förvärras…”
Jag vill börja med att klargöra att jag också misstror den liberala feminismens möjligheter och potential. Främst eftersom liberalismen saknar förståelse för vad som konstruerar individen men också för att den saknar verktyg att analysera och förändra maktens strukturer och utövande med.
Men när det kommer till den andra citatet så måste vi fråga oss vad feminismens egentliga syfte är, för att veta vilka förväntningar och krav vi kan ställa på den. Om man bortser från de rent identitetspolitiska projekt som bland annat ryms inom genusvetenskapen så beskriver Wendy Brown – i texten Feminism Unbound: Revolution, Mourning, Politics – feminismens grund som revolutionär:
”Föddes inte feminismen ur en utopisk vilja att skapa en värld i vilken kön och genus som skillnadsmarkörer och bärare av ojämlikheter och oförätter, som avgörande för människors framtidsutsikter, som medel för att särskilja värde, potential, och humanitet från dess andra, var historia?”
Feminismen är alltså revolutionär i den mening att det är en transformativ rörelse som verkar för att upphäva grunderna för dess egna tillkomst. Precis som den socialistiska rörelsen, klasskampen, som bloggen Cappuccinosocialist också refererar till.
Dessa två historiska rörelser bär trots sina olika mål en gemensam historia. Och i denna historia är begreppet samverkan nyckeln för att förstå just det gemensamma. Patriarkatet har navigerat sig genom kapitalismens framväxt och snabbt utnyttjat de möjligheter som den givit patriarkatet att effektivisera sina egna styrningspraktiker och styrningsstrategier. På samma sätt har kapitalismens logiker utnyttjat patriarkala strukturer från tidigare samhällssystem.
Denna högst påtagliga samverkan är liberalismen dock blind inför. Vilket är ett skäl till att jag misstror den liberala feminismens möjligheter. Men feminismens och socialismens gemensamma erfarenheter har tyvärr också lett till missuppfattningen om att en feministisk revolution kräver en socialistisk revolution.
Denna tolkning dominerades främst på 70-talet av en mansdominerad vänster som inte kunde bestämma sig för om feminismen var radikal eller borgerlig, om den kvinnliga underordningen var en primär eller sekundär underordning i samhället. Men som på senare år formats mer ödmjuk genom att också hävda det motsatta förhållandet.
Efter socialismens nederlag i Europa fick denna tolkning allt svårare att hävda sin giltighet. Socialismens nederlag och tillbakagång borde enligt ovan logik leda till att könet åter befästes, något som är svårt att hävda med facit i hand. Brown fortsätter:
”Den feministiska ambitionen att avlägsna kön som grund för underordning kunde tekniskt sett genomföras inom en kapitalistisk livsform – det finns med andra ord ingenting hos de sexualiserade kropparna eller ens hos den kvinnliga underordningen som kapitalismen inte kan klara sig utan.”
”Allt fast och beständigt förflyktigas, allt heligt profaneras”, skriver Karl Marx och Friedrich Engels i Det kommunistiska manifestet. Att detta även gäller kön förklarade idéhistorikern Pia Laskar – som skrivit avhandlingen Ett bidrag till heterosexualitetens historia – under en debatt på Teater Tribunalen.
Tidigare hävdade vi att kapitalismen var beroende av och aktivt förstärkte kärnfamiljen. Men det vi har sätt de senaste 50 åren är ett tydligt bevis på motsatsen. Kärnfamiljen har bokstavligen sprängts inom kapitalismens logik, förklarade Laskar.
Man kan säga att kapitalismen exploaterar sociala orättvisor på kort sikt men undergräver dem på lång sikt. Marx förklara att den river ”alla kinesiska murar” och utjämnar alla kulturella och traditionella skiljelinjer.
Om den feministiska revolutionen är möjlig här och nu, skall vi då belasta den med socialismens motgångar? Är det öht rimligt att ställa socialistiska krav på den feministiska rörelsens mål och utopier? Med reservation för att jag tror att en materialistisk analys utifrån produktionsförhållandena är av största vikt för en feministisk rörelse så måste jag svara nej på dessa frågor.
Detta tillsammans med att Gudrun Schyman är valrörelsens hårdast arbetande aktivist, den enda som lyckats med en riktig Obama-kampanj, den enda riksdagspolitiker som satt Sverigedemokraterna på plats i TV och dessutom en fantastiskt bra feminist resulterar i att jag kommer utföra den för demokratin performativt viktiga ritualen bestående av att gå och rösta på F! på söndag.
Från Konfliktportalen.se: Kaj Raving skriver Lena Ek (C) utan koll, Haninge skriver Ibland blir man glad, Anders_S skriver Oerhört ointressanta sommarpratare, cappuccinosocialist skriver Skicka inte Schyman någonstans, Jinge skriver Mer – Zlatan Ibrahimovic, totalavloning skriver Total avlöning 3/6/09 Sista skottet i den sista nacken.
6 kommentarer »
RSS feed för kommentarer till det här inlägget.
Först läste jag igenom det här inlägget lite snabbt och kände att det på något sätt var en kritik mot mitt inlägg eller kanske att du ville börja debattera frågan med mig. Men nu när jag läser igenom ditt inlägg igen finner jag du verkar hålla med om mycket jag skriver och att jag håller med om det mesta du skriver, bortsett från slutsatsen om vem man ska rösta på såklart. Kanske är jag bara van att läsa allt i bloggosfären som polemik…ett par saker dock:
”Men när det kommer till den andra citatet så måste vi fråga oss vad feminismens egentliga syfte är”
Jag menar alltså inte nödvändigtvis att syftet med feminismen i sig är att införa socialismen, avskaffa kapitalismen elle rnågot sådant. Jag är fortfarande bara inne på att ett trovärdigt politiskt alternativ för mig måste ha båda delar, feminism och socialism.
”lett till missuppfattningen om att en feministisk revolution kräver en socialistisk revolution”
(I den mån det nu syftade på mitt inlägg). Jag kan tänka mig feminismen genomföra stora förändringar av samhället till det bättre utan socialism och vice versa. Men jag tror fortfarande de två systemen ofta är sammanflätade. Jag har t.ex. svårt att tänka mig någon form av feminism utan socialistiska/väsnterpolitiska anspråk förbättra avsevärt för kvinnor i kvinnodominerade låglöneyrken.
Och som jag var inne lite på i mitt ursprungsinlägg tror jag inte man kan föra politik helt fristående från vänster/högerskalan. Därför tror jag att en feministisk rörelse/parti som itne definierar sig som vänster kommer att bli höger per automatik (de tär ju så den politiska kartan ser ut idag). Alltså skulle vi t.ex. kunna få se ett feministiskt parti som visserligen kämpade åt ett bra och livsviktigt håll gällande en feministisk vinkling på en mängd frågor men som samtidigt de facto verkade för en politik som skulle öka andra klyftor, som t.ex. klass. Vill inte gå så långt som att säga ”det är vad FI kommer att bli” och jag kallar definitivt inte feminismen ”en fråga”, men jag tycker ändå det är synd att man väljer att vara oklara med sin position vänster/höger.
Det du skriver om att kapitalismen själv kan tänkas motverka patriarkatet i vissa sammanhang är ju ständigt intressant och aktuellt. Men den ”lösning” på patriarkatet vi vill ha är ju knappast att det ska avskaffas genom att kapitalismen tillåts härja fritt?
Cappuccinosocialist : Ja det är riktigt att jag mest använder ditt inlägg som en språngbräda för mitt eget resonemang, som i sin tur går utanför ditt inläggs innehåll.
Men det jag vänder mig i mot finns även i din kommentar här. Om den revolutionära feminismens mål är att tillintetgöra kön som skillnadsmarkör, så är andra sociala orättfärdigheter inte heller feminismens misslyckande.
Eller för att vara mer konkret: Om löneskillnaderna inte beror på kön så bör det förstås som en vinst för feminismen trotts att stora löneskillnader kanske består (pga. klass, etnicitet etc).
Feminism är inte en jämlikhetspolitik. Det är en rörelse som negerar könet.
Att feminismen inte behöver vara socialistisk för att lyckas tycker jag främst skall ses som en av feminismen styrkor. Oftast ses det istället som en kritik om ett sådan påstående kommer från vänster.
Ang. höger/vänster-skalan. Feminismen har gjort landvinningar både på kapitalet och arbetarklassens bekostnad. Vilket man kan tycka vad man vill om. Men det är fortfarande feministiska landvinningar.
Sedan håller jag självklart med om att feminismen har rent strategiska fördelar med att bedriva en vänsterpräglad aktivitet och behöver ha analytiska redskap för andra maktstrukturer i samhället (klass, etnicitet osv). Men det är inte strategi jag främst försöker diskutera här.
”Om den revolutionära feminismens mål är att tillintetgöra kön som skillnadsmarkör, så är andra sociala orättfärdigheter inte heller feminismens misslyckande”
Det är jag med på. Men det är fortfarande ett misslyckande. Jag försöker fortfarande vända perspektiven åt båda hållen samtidigt. Man kan ju också ponera att vi skulle lyckas införa ett klasslöst samhälle där patriarkatet var intakt. Då socialismen inte har som mål i sig att avskaffa könsskillnader kanske man då skulle kunna säga att socialismen har ”lyckats med sitt mål”. Men vi har fortfarande misslyckats med att bygga ett bra samhälle för alla. Ett mål som för mig är överordnat både socialismen och feminismen.
En feministisk landvinning som fås till priset av en förlorad position eller förlust i klasskampen kommer, liksom ett steg mot det socialistiska samhället som befäster könsroller och patriarkala strukturer, alltid att vara extremt problematisk.
Försöker förstå hur du resonerar så jag avslutar med ett par frågor: Tror du att de är möjligt att kämpa för socialism, feminism och antirasism i samma parti eller att man ska ha olika partier för respektive perspektiv som kanske också i praktiken kan komma att motverka varandra? Tror du att Schyman skulle driva en bättre feministisk politik och göra mer för feminismen inom Europaparlamentet än Eva-Britt Svensson? Tror du att Svensson skulle driva socialistisk politik bättre?
Cappuccinosocialist : Nu är vi tillbaka på strategi igen. Om moral är det drivande i ens politiska engagemang (vilket det är för mig (mänsklighetens emancipation osv)) så håller jag givetvis med om att sådana landvinningar är problematiska. Och jag har inga direkta svar på vilken partibildning eller partipolitisk taktik som vore bäst rent strategiskt. Sådana frågor finns det ju inte heller några historiskt allmänna svar på. Den borgerliga feminismen var en framgång för hela mänskligheten under slutet av 1700-talet. Vilket inte behöver betyda att borgerlig feminism idag är ett emancipationsprojekt för hela mänskligheten.
Men för att försöka svara så tycker jag att Schyman är bättre påläst feminist än Eva-Britt Svensson och dessutom skickligare rent retorisk i just dessa frågor. Och vad det gäller det stundande valet så är jag inte av den traditionen att jag röstar utifrån det kategoriska imperativets logik. Jag tror att det finns större förändringspotential inom EP i feministiska frågor än t.ex. ekonomiska och polisiära. Därför väljer jag att lägga mitt socialistiska engagemang utanför EP även i framtiden och lägga min röst på F!.
Ovan strategiska argumentation kan man tycka vad man vill om. Men det mitt inlägg handlar om är främst om påståenden om den feministiska och socialistiska revolutionernas kausalitet som allt från Ung Vänster, SUF, IWW, Zero Collective och REVOLUTION dragits med de senaste åren.
OK. Jag förstår ditt strategiska resonemang om retorik osv, men förblir nog mer ostrategiskt ”moralisk” i min egen syn.
”påståenden om den feministiska och socialistiska revolutionernas kausalitet” är jag tyvärr inte så insatt i, men jag tar spontant avstånd.
Vilket bra inlägg, och bra blogg!
Självklart ska vi skicka Schyman till Bryssel. Det är vi många som kommer att göra på söndag.