Le charme discret de la bourgeoisie

Även om jag aldrig varit särskilt svag för klasshat som riktas mot de mest vulgära skattsamlarna och lyxkonsumenterna finns det tillfällen då detta klasshat formuleras på ett så kärleksfullt och snillerikt sätt att det är svårt att inte låta sig dras med.

Utöver Luis Buñuel’s klassiska filmer så är jag väldigt förtjust i Jacques Brel sånger om den franska överklassen. Båda lyckades med konststycket att föra fram sitt förakt för borgarklassen i dess egna salonger. Den första att framföra Brel på svenska var troligtvis Tommy Körberg med låter Vid molins fontän (Les Bourgeois) som ett nummer i Hasse och Tages revyer. Fantastiskt!

Konflikter: Missa inte heller Martin’s artikel om misstänksamheten mot Keynes återkomst i kristider. Krastavac skriver Hon ska supa!, autonomak skriver Fuck facket!, Krastavac skriver Arbetsdagen tar aldrig slut och på fritiden hinner vi inget

3 kommentarer »

  1. Den var ju riktigt fin!
    Jag tror jag hört den på franska nångång

    Kommentar av Krastavac — Februari 11, 2009 @ 7:12 em

  2. Jag har som debatterats svårt att se Krastavacs inlägg som ett uttryck för klasshat, snarare som förakt för personlig problematik som jag tolkar det, min slutsats, en björntjänst för klasskampen.

    Kommentar av MK — Februari 11, 2009 @ 7:32 em

  3. Krastavac: Både jag och acidtrunk länkade runt den på facebook för ett tag sedan. Alltså Les Bourgeois framför av Jacques Brel (http://www.youtube.com/watch?v=_BFOyn8K7pg).

    En fin CD-box med Jacques Brel-material finns även att ladda ned på TPB:
    http://thepiratebay.org/torrent/3712568/JACQUES_BREL_-_l_integrale_CD-MP3-256_noncompos

    Annars så rekommenderar jag Jacques Brel is alive and well and living in Paris som senast spelades hos Parkteatern i Stockholm. Sätts den upp igen så gå absolut och se den. Rödvin, brustna hjärtan och sommarkvällar. Minnen, minnen, minnen…

    Kommentar av jesper — Februari 11, 2009 @ 7:42 em

RSS feed för kommentarer till det här inlägget.

Skriv en kommentar