redundans

Anders Linder skriver skriver om hur han räds över att en kommunist tvekande gott med på att underordna sig normpolitikens piska. På halva sida två i SvD gråter han ut över trovärdigheten i den ena halvan av vårt nya tvåpartisystem.

Men det finns ett löjeväckande skimmer över hur SvD’s ledare utrycker sitt avståndstagande. Inte någonstans bemöter man det nya samarbetets gemensamma politik. Inte heller tar man sig mod att kritisera de realpolitiska överenskommelser och splittringar som finns mellan Vänsterpartiet och den rödgröna amöban (s + mp).

Man kan bara spekulera i att det faktiskt är politisk otrygghet och okunskap som tvingar Linder att ägna hela ledarspalten åt klassisk kommunistskräck och McCarthyism istället för politisk argumentation. För istället låter Linder begrepp som flum-vänster, Kubakramare och Moskvaresenärer hagla över pappret.

En bättre analys över det som händer levereras av Martin på Dagens Konflikt. Från centrum och periferi på samma gång formulerar han sig såhär ang. den position Vänsterpartier nu sätter sig:

”Att ramarna för det politiska sätts någon annanstans. I styrkepositionerna arbete-kapital, i människors hearts and minds och i institutionella förhållanden. Man får helt enkelt akta sig för vad Tyler Durden liknade vid att polish brass on the Titanic, att förfina och påverka något som i grunden går i helt fel riktning.”

Trots kritiken från Martin är har jag svårt att inte se det som ett gott betyg när högerpopulismens ledarskribenter kritiserar socialdemokratin med meningen:

”I går tog s-liberalismen time out för all överblickbar framtid.”

Konflikter: Svensson skriver om polisens mord som förorsakat kravaller i Grekland. Jordränta jämför vänsterpartiets dilemma med det som kamraterna upplevt i Italien. Syrran fortsätter debatten om liberaler och Salem-manifestationerna genom att sätta huvudet på spiken!