redundans

Böcker, texter, stycken eller ibland bara enstaka rader text; det finns några sådana som jag finner mig själv ständigt återgå till när jag känner mig tom. De gånger då jag inte kan spegla mig i mina handlingar.

Herman skrev tidigare väldigt målande om livspusslet. En viktig del av detta livspussel är vuxanskapet. Jag upplever hur mitt (och min tillvaros) åldrande ständigt förändrar synen på mitt liv. Hemmet börjar förvandlas till en fjättrande tjätting runt mina fötter. Samtidigt som jag lögnaktigt försöker projicera bilder på hur jag borde känna, över rummens alla väggar.

Och vuxenskapet är framförallt konservativt. Tillfällen att få blomma ut slås snabbt i spillror av ansvarstagande beslut som skall uprätthålla ens nuvarande liv.  Kärleksförhållanden (helt utan kärlek) skall pusslas ihop, bolånen skall betalas, yrkeskärriären skall stabiliseras och till slut vet man inte riktigt vems liv man lever.

Stunder som dessa lurar jag mig själv om att jag gör rätt som aldrig tar dessa chanser att leva ut. Att det bara är jag som är lite ur fokus; att jag behöver ta en treo och kavla upp ärmarna. Men så söker jag tröst hos Marx och hans kända introduktion till Critique of Hegel’s Philosophy of Right:

Religion is, indeed, the self-consciousness and self-esteem of man who has either not yet won through to himself, or has already lost himself again. But man is no abstract being squatting outside the world. Man is the world of man—state, society. This state and this society produce religion, which is an inverted consciousness of the world, because they are an inverted world. Religion is the general theory of this world, its encyclopedic compendium, its logic in popular form, its spiritual point d’honneur, its enthusiasm, its moral sanction, its solemn complement, and its universal basis of consolation and justification.

It is the fantastic realization of the human essence since the human essence has not acquired any true reality. The struggle against religion is, therefore, indirectly the struggle against that world whose spiritual aroma is religion. Religious suffering is, at one and the same time, the expression of real suffering and a protest against real suffering. Religion is the sigh of the oppressed creature, the heart of a heartless world, and the soul of soulless conditions. It is the opium of the people.

The abolition of religion as the illusory happiness of the people is the demand for their real happiness. To call on them to give up their illusions about their condition is to call on them to give up a condition that requires illusions. The criticism of religion is, therefore, in embryo, the criticism of that vale of tears of which religion is the halo.

Helt osökt ser jag också att citat från revolutionära guldgossar även är temat hos Autonoma Kärnan. Läs också Mia Sands eminenta bidrag på Dagens Konflikt.