redundans

Plötsligt är alla som galna. Det skall demonstreras, startas facebook-grupper, skrivas på namnlistor och författas långa långa raljerande blogginlägg. Försvarets Radioanstalt skall nämligen tillåtas filtrera all kabelburen kommunikation som passerar Sveriges gränser.

Själv lutar jag mig tillbaka förnöjt och beskådar det borgerliga skådespel som spelas upp framför mina ögon. På ena sidan har vi de gråtmilda borgarna som tvingas att spela med för att få vara kvar i rampljuset, om än för bara några år till. För när de inte kan konkurslägga salladsbarer, arrangera kändisfester för folkmord så tvingas de gråta ut i bloggosfären om hur jobbigt det är att vara med i ett politiskt parti vilkets värderingar man inte delar.

På andra sidan har vi de nykläckta konspiationsgalningarna. Med nazister och vaken.se i spetsen så målar de upp en nattsvart kommande världsordning. En värld där maktens män sitter långt bortom folkets ögon. Där dunkla intressen (ackumulation någon?) styr den politiska agendan. Och där även vita, borglerliga medborgare med medelklassbakgrund hotas att få sina sms-flörtar avslöjade av säkerhetspolisen.

För oss som haft hyrbilar med filmande unga män parkerade utanför kontoret, blivit visiterade och fotade när vi deltagit i fackliga stridsåtgärder, fått lämna politiska möten i ett stadit grepp av två kostymklädda herrar, fått sova i små rum på kronoberg efter att ha deltagit i fredliga demonstrationer eller helt enkelt är så vana vid polisiära uppvaktanden att vi tilltalar våra kära konstaplar med förnamn när vi träffar på dem; ja, för alla oss som inte har ett uns rent mjöl kvar i påsen kan inte detta skådespel beskrivas som annat än högst roande.

Självklart är denna övervakning ingenting som jag önskar mig. Men det är svårt att inte förstå det som en självklar följd i övergången från disciplinsamhälle till kontrollsamhälle. I den värld där vi  medborgare i första hand förkropsligas i form av information kontrolleras vi inte främst genom höga murar och gevärspipor, utan i kopparledningarnas centralstationer.

Och utan att falla in i fällan, av att “motgångar stärker oss”, så tycker jag att det finns tecken på att “teknisk mediering av motstånd är [...] mycket kraftigare än vapen, ammunition eller lagstiftning”. Och när terrorismen börjar bekämpas genom att ockupationsmakten intervenerar vår integritet – så ser jag framför mig en hel armé av militanta entreprenörer som laddar skarp med ettor och nollor.

Hasta Siempre Internets!

Veckans lördagsintervju på SR Ekot gästas utav ingen mindre än Naomi Klein. Detta hade kunnat bli en väldigt intressant intervju, där Klein’s beröm av den svenska socialdemokratin tvingats möta den deterritorialisserade arbetsmarknad, som är resultatet av den globaliseringsprocessen hon själv kritiserat. Eller en intervju där Klein tvingats nyansera sin rättspositivism och syn på universiella värden.

Men istället valde sveriges radio’s intervjuare, Anders Holmberg, att rikta in sig på Klein’s identitetspolitiska utspel runt det amerikanska presidentvalet och på Klein som person. Det är ett politiskt avväpnande som ligger rätt i tiden och den liberala mediehegemonin. Men här uppvisar ändå Klein sin stora proffessionalitet och medievana:

“Jag ser inte det här som något personligt. Jag hatar inte. Jag ogillar inte kapitalister. Jag gör en politisk analys som folk försöker avfärda genom att göra det personligt. Och jag är inte intresserad av att spela med i det spelet.”

Det är svårt att inte hålla med Klein i kravet på en identitetspolitisk re-organisering bland den amerikanska arbetarklassen. Den fackliga organiseringen i Las Vegas är ett tydligt exempel på hur framgångsrik en sådan organiseringen verkligen kan bli idag, i USA.

Och trots att jag även håller med henne i beskrivningen av t ex the New Deal och slatsjöbadsavtalen som just kompromisser riktade mot en väldigt radikal identitetspolitisk organisering, så blir jag förvirrad av att Klein inte verkar ha någon idé om vilka dessa nya identiteter som skulle kunna forma politiska subjekt är (här kan vi återigen passa på att referera till den fackliga organiseringen bland Las Vagas’ papperslösa).

Men det är också här som det blir tydligt att Klein inte är någon radikal. Förståelsen av de politiska subjekten som kontingenta medför, för oss radikaler, också en vilja att bryta ned samhällets identitetskonstitutionerande mekanismer. Las Vegas migranters organisering är just ett exempel på en sådan självnegerande identitetspolitik. Papperslösa kämpade själva till sig en anställningstrygghet som inte grundades på en medborgerlig legitimitet. En vilja att förändra sitt politiska subjektskap. Och just den viljan har jag svårt att hitta hos Klein.

Lyssna på Ekots Lördagsintervju med Naomi Klein:

Konflikter: Guldfiske har kanske den mest intressanta följetongen i bloggosfären just nu. På temat den italienska fascismen så har vi nu kommit fram till En fascistisk husockupantrörelse på framväxt. Vänsterpartiet har just avslutat sin kongress och Martin på Dagens Konflikt bidrar med en liten redogörelse.

Läs: Dagens Konflikt

Böcker, texter, stycken eller ibland bara enstaka rader text; det finns några sådana som jag finner mig själv ständigt återgå till när jag känner mig tom. De gånger då jag inte kan spegla mig i mina handlingar.

Herman skrev tidigare väldigt målande om livspusslet. En viktig del av detta livspussel är vuxanskapet. Jag upplever hur mitt (och min tillvaros) åldrande ständigt förändrar synen på mitt liv. Hemmet börjar förvandlas till en fjättrande tjätting runt mina fötter. Samtidigt som jag lögnaktigt försöker projicera bilder på hur jag borde känna, över rummens alla väggar.

Och vuxenskapet är framförallt konservativt. Tillfällen att få blomma ut slås snabbt i spillror av ansvarstagande beslut som skall uprätthålla ens nuvarande liv.  Kärleksförhållanden (helt utan kärlek) skall pusslas ihop, bolånen skall betalas, yrkeskärriären skall stabiliseras och till slut vet man inte riktigt vems liv man lever.

Stunder som dessa lurar jag mig själv om att jag gör rätt som aldrig tar dessa chanser att leva ut. Att det bara är jag som är lite ur fokus; att jag behöver ta en treo och kavla upp ärmarna. Men så söker jag tröst hos Marx och hans kända introduktion till Critique of Hegel’s Philosophy of Right:

Religion is, indeed, the self-consciousness and self-esteem of man who has either not yet won through to himself, or has already lost himself again. But man is no abstract being squatting outside the world. Man is the world of man—state, society. This state and this society produce religion, which is an inverted consciousness of the world, because they are an inverted world. Religion is the general theory of this world, its encyclopedic compendium, its logic in popular form, its spiritual point d’honneur, its enthusiasm, its moral sanction, its solemn complement, and its universal basis of consolation and justification.

It is the fantastic realization of the human essence since the human essence has not acquired any true reality. The struggle against religion is, therefore, indirectly the struggle against that world whose spiritual aroma is religion. Religious suffering is, at one and the same time, the expression of real suffering and a protest against real suffering. Religion is the sigh of the oppressed creature, the heart of a heartless world, and the soul of soulless conditions. It is the opium of the people.

The abolition of religion as the illusory happiness of the people is the demand for their real happiness. To call on them to give up their illusions about their condition is to call on them to give up a condition that requires illusions. The criticism of religion is, therefore, in embryo, the criticism of that vale of tears of which religion is the halo.

Helt osökt ser jag också att citat från revolutionära guldgossar även är temat hos Autonoma Kärnan. Läs också Mia Sands eminenta bidrag på Dagens Konflikt.