redundans

Politisk hederlighet har aldrig varit högerns starka gren. Och efter att jag Politikerbloggen publicerade min replik angående första maj (på just 1:a maj) så har liberalerna i bloggosfären försökt att göra detta så tydligt det bara går.

Istället för att argumentera mot det missförstånd hos Andersson som jag påpekar i min debattartikel har man kollektivt valt att sätta fokus på en språklig miss jag gjort. Jag skriver nämligen ”flertalet” när jag borde använda ”ett flertal” [Wiktionary.org].

Och när högern redan valt att rikta sina elitistiska kanoner mot människors skrivfel istället för deras politiska argumentation är steget inte långt till rent historisk politisk ohederlighet.

Den nära Folkpartiet stående Fredrik Westerlund gör ett (i liberala mått mätt) tappert försök att rätta mig i min historiekunskap. Jag försöker kort beskriva massakern Haymarket utifrån ett historiskt perspektiv. Vilket är svårt att göra utan att använda ord som justitsiemord och massaker.

Westerlund försöker i sin iver i att få va en del av högerns union bashing lyfta över ansvaret för massakern på de organiserade arbetarna själva. Bland annat genom att, utan att förklara den politiska kontexten, påpeka att arbetarna var beväpnade, att en bomb kastats mot polisen samt att åtta demonstranter dömdes till fängelse. Detta har han dessutom mage att göra i samma andetag som han beskyller mig för politisk historierevisionism.

Först och främst måste vi förstå hur klimatet i denna tidiga amerikanska kapitalism såg ut. Flera gånger hade man drivit igenom lagändringar på parlamentarisk väg vilka storkapitalisterna vägrat följa. Folkliga demonstrationer mot detta hade flera gånger mötts utav militär och polis – och de slutade inte sällan i våldsamma konfrontationer. Detta sena 1800-tal – utan rella rättigheter för organisering, yttrandefrihet och mötesbildning och med ständiga övergrepp från polismakten – går inte att jämföra med det klimat vi har på arbetsmarknaden i Sverige idag. Att bära vapen var inget ovanligt, och bland organiserade arbetare även ibland nödvändigt för att försvara sig mot rättsliga och fysiska övergrepp från millitär, polis och även enskilda kapitalister.

Det som hände den 4 maj 1886 finns väl dokumenterat och är inte några politiska spekulationer eller ideologiska fabler. Jag skulle rekommendera herr Westerlund att läsa James Green’s utmärkta bok Death in the Haymarket: A Story of Chicago, the First Labor Movement, and the Bombing That Divided Gilded Age America. För om han hade läst denna eller någon annan dokumentation om massakern i Haymarket så hade han vetat att de åtta demonstranter som dömdes sju år senare (1893) förklarades oskyldiga av guvenör John Peter Altgeld, som samtidigt påpekade att bomben var ett resultat utav statens misslyckande att hålla polisen ansvariga för morden på organiserade arbetare. Fyra av de dömda hade då redan hunnit avrättas och en femte lyckats ta livet av sig i sin cell dagen innan avrättning.

Över halva Chicagos invånare deltog i begravningståget för
5 av de dömda demonstranterna 13 november 1887

Slutet av 1800-talet var en våldsam tid i arbetarrörelsens historia, både för organiserade arbetare och kapitalisterna och dess vapendragare. Maktkampen mellan arbete och kapital tog sig ibland en form som vi alla är överens om att vi aldrig vill uppleva den igen. Idag beskrivs massakern vi Haymarket som ett utav de största övergreppen mot den amerikanska arbetarrörelsen och ett utav de värsta justitsiemorden i amerikansk historia. Poliserna som sköts föll till stor del (6 av de 8) offer för sina egna kulor och de dömda demonstranterna föll offer politiska dommar. Att försöka hävda något annat är ignorant, ohederligt eller i värsta fall, vilket jag själv blev beskyld för, politisk färgad revisionism.

Om jag var liberal skulle jag skämmas över att ha personeligheter som Fredrik Westerlund stående vid min sida.

PS. Rubriken är faktiskt riktigt rolig och ett citat från CUFs förbundsordförande Johan Pettersson DS.