Bloggen Cappuccinosocialist har i inlägget Skicka inte Schyman någonstans bland annat formulerat en kritik mot det som han kallar för den liberala feminismen. Delar av inlägget tycker jag på ett bra sätt speglar den kritik mot “enfrågefeminismen” som man ofta stöter på inom vänstern.
Till stora delar håller jag med inläggets ansatts. Men jag tänkte ändå använda det som utgångspunkt för denna diskussion. Bäst tycker jag att den specifika kritiken jag syftar till kan refereras av dessa två citat:
“Jag misstror däremot alltid den liberala feminismens möjligheter att uppnå konkreta, positiva resultat i fråga om att just bekämpa orättvisor.
[...]
Möjligen kan de förbättra livet för de ägande klassernas kvinnor i förhållande till män, men flera av de övergripande kapitalistiska strukturer som på egen hand och i samverkan med de patriarkala strukturerna håller de arbetande och från arbetsmarknaden utmanövrerade klassernas män och kvinnor nere lämnas opåverkade, eller förvärras…”
Jag vill börja med att klargöra att jag också misstror den liberala feminismens möjligheter och potential. Främst eftersom liberalismen saknar förståelse för vad som konstruerar individen men också för att den saknar verktyg att analysera och förändra maktens strukturer och utövande med.
Men när det kommer till den andra citatet så måste vi fråga oss vad feminismens egentliga syfte är, för att veta vilka förväntningar och krav vi kan ställa på den. Om man bortser från de rent identitetspolitiska projekt som bland annat ryms inom genusvetenskapen så beskriver Wendy Brown – i texten Feminism Unbound: Revolution, Mourning, Politics – feminismens grund som revolutionär:
“Föddes inte feminismen ur en utopisk vilja att skapa en värld i vilken kön och genus som skillnadsmarkörer och bärare av ojämlikheter och oförätter, som avgörande för människors framtidsutsikter, som medel för att särskilja värde, potential, och humanitet från dess andra, var historia?”
Feminismen är alltså revolutionär i den mening att det är en transformativ rörelse som verkar för att upphäva grunderna för dess egna tillkomst. Precis som den socialistiska rörelsen, klasskampen, som bloggen Cappuccinosocialist också refererar till.
Dessa två historiska rörelser bär trots sina olika mål en gemensam historia. Och i denna historia är begreppet samverkan nyckeln för att förstå just det gemensamma. Patriarkatet har navigerat sig genom kapitalismens framväxt och snabbt utnyttjat de möjligheter som den givit patriarkatet att effektivisera sina egna styrningspraktiker och styrningsstrategier. På samma sätt har kapitalismens logiker utnyttjat patriarkala strukturer från tidigare samhällssystem.
Denna högst påtagliga samverkan är liberalismen dock blind inför. Vilket är ett skäl till att jag misstror den liberala feminismens möjligheter. Men feminismens och socialismens gemensamma erfarenheter har tyvärr också lett till missuppfattningen om att en feministisk revolution kräver en socialistisk revolution.
Denna tolkning dominerades främst på 70-talet av en mansdominerad vänster som inte kunde bestämma sig för om feminismen var radikal eller borgerlig, om den kvinnliga underordningen var en primär eller sekundär underordning i samhället. Men som på senare år formats mer ödmjuk genom att också hävda det motsatta förhållandet.
Efter socialismens nederlag i Europa fick denna tolkning allt svårare att hävda sin giltighet. Socialismens nederlag och tillbakagång borde enligt ovan logik leda till att könet åter befästes, något som är svårt att hävda med facit i hand. Brown fortsätter:
“Den feministiska ambitionen att avlägsna kön som grund för underordning kunde tekniskt sett genomföras inom en kapitalistisk livsform – det finns med andra ord ingenting hos de sexualiserade kropparna eller ens hos den kvinnliga underordningen som kapitalismen inte kan klara sig utan.”
“Allt fast och beständigt förflyktigas, allt heligt profaneras”, skriver Karl Marx och Friedrich Engels i Det kommunistiska manifestet. Att detta även gäller kön förklarade idéhistorikern Pia Laskar – som skrivit avhandlingen Ett bidrag till heterosexualitetens historia – under en debatt på Teater Tribunalen.
Tidigare hävdade vi att kapitalismen var beroende av och aktivt förstärkte kärnfamiljen. Men det vi har sätt de senaste 50 åren är ett tydligt bevis på motsatsen. Kärnfamiljen har bokstavligen sprängts inom kapitalismens logik, förklarade Laskar.
Man kan säga att kapitalismen exploaterar sociala orättvisor på kort sikt men undergräver dem på lång sikt. Marx förklara att den river “alla kinesiska murar” och utjämnar alla kulturella och traditionella skiljelinjer.
Om den feministiska revolutionen är möjlig här och nu, skall vi då belasta den med socialismens motgångar? Är det öht rimligt att ställa socialistiska krav på den feministiska rörelsens mål och utopier? Med reservation för att jag tror att en materialistisk analys utifrån produktionsförhållandena är av största vikt för en feministisk rörelse så måste jag svara nej på dessa frågor.
Detta tillsammans med att Gudrun Schyman är valrörelsens hårdast arbetande aktivist, den enda som lyckats med en riktig Obama-kampanj, den enda riksdagspolitiker som satt Sverigedemokraterna på plats i TV och dessutom en fantastiskt bra feminist resulterar i att jag kommer utföra den för demokratin performativt viktiga ritualen bestående av att gå och rösta på F! på söndag.
Från Konfliktportalen.se: Kaj Raving skriver Lena Ek (C) utan koll, Haninge skriver Ibland blir man glad, Anders_S skriver Oerhört ointressanta sommarpratare, cappuccinosocialist skriver Skicka inte Schyman någonstans, Jinge skriver Mer – Zlatan Ibrahimovic, totalavloning skriver Total avlöning 3/6/09 Sista skottet i den sista nacken.
