redundans

Jag efterfrågade för länge sedan lite perspektiv på FRA-debatten. Bortom känsloargument kring integritet och Orwelska liknelser. Salka Sandén, som är den senast tillkomna skribenten till Dagens Konflikt, skriver just ett sådant inlägg. Salka nyanserar debatten med den disciplinering som löntagare alltid utsätts för.

Fången i frihet med sin elektroniska fotboja. Arbetaren i frihet med sitt kontrakt och sin fritt prioriterade levnadsstandard. Liberalen som viftar med sin arbetslinje. Själv skulle han bli förolämpad om någon ens tänkte tanken att han skulle ta ett jobb han varken valt eller passade för.

Obligatorisk läsning: One law for us, one law for them

När semestertider är komna och regnet öser ned utanför finns det inte så mycket annat att göra än att plocka upp någon utav alla de där idéerna man tvingades lägga på hyllan när man hade för mycket att göra.

Efter att jag gick klart Alias-kurserna på gymnasiet för över 10 år sedan har jag inte så mycket som rört ett 3D-program. Jag har aldrig varit så mycket för fräcka 3D-animationer (inte sedan Tropicopop slutade gå på SVT iaf). Men jag har ändå tänkt att det kan bra att uppdatera mig lite i modellerings-djungeln.

Så jag har klurat lite på att sätta ihop en karaktär (med skelett och allt) i form av Karl Marx som jag skall kunna använda till olika projekt (spel, animationer, affischer osv.) i framtiden. Så jag satte ihop några konceptskisser för att börja modelera utifrån, och tänkte dokumentera arbetet på bloggen för att sporra mig själv att fortsätta.

Kommer använda mig av Blender för modellering och skelettbyggande osv. Men skall försöka använda karaktären i andra program som till exempel Unity 3D och OpenGL (JavaScript, Processing) senare.

Konflikter: Jag skrev nyligen om blockaderna mot Ånedinlinjen på Dagens Konflikt. Missa inte heller Salka’s inlägg om den fantastiska skräckmästaren Romero. Och alltid lika intressant är Inside Libanon with a red point of view som det senaste inlägget hälsar på hos fackföreningarna i Libanon.

Plötsligt är alla som galna. Det skall demonstreras, startas facebook-grupper, skrivas på namnlistor och författas långa långa raljerande blogginlägg. Försvarets Radioanstalt skall nämligen tillåtas filtrera all kabelburen kommunikation som passerar Sveriges gränser.

Själv lutar jag mig tillbaka förnöjt och beskådar det borgerliga skådespel som spelas upp framför mina ögon. På ena sidan har vi de gråtmilda borgarna som tvingas att spela med för att få vara kvar i rampljuset, om än för bara några år till. För när de inte kan konkurslägga salladsbarer, arrangera kändisfester för folkmord så tvingas de gråta ut i bloggosfären om hur jobbigt det är att vara med i ett politiskt parti vilkets värderingar man inte delar.

På andra sidan har vi de nykläckta konspiationsgalningarna. Med nazister och vaken.se i spetsen så målar de upp en nattsvart kommande världsordning. En värld där maktens män sitter långt bortom folkets ögon. Där dunkla intressen (ackumulation någon?) styr den politiska agendan. Och där även vita, borglerliga medborgare med medelklassbakgrund hotas att få sina sms-flörtar avslöjade av säkerhetspolisen.

För oss som haft hyrbilar med filmande unga män parkerade utanför kontoret, blivit visiterade och fotade när vi deltagit i fackliga stridsåtgärder, fått lämna politiska möten i ett stadit grepp av två kostymklädda herrar, fått sova i små rum på kronoberg efter att ha deltagit i fredliga demonstrationer eller helt enkelt är så vana vid polisiära uppvaktanden att vi tilltalar våra kära konstaplar med förnamn när vi träffar på dem; ja, för alla oss som inte har ett uns rent mjöl kvar i påsen kan inte detta skådespel beskrivas som annat än högst roande.

Självklart är denna övervakning ingenting som jag önskar mig. Men det är svårt att inte förstå det som en självklar följd i övergången från disciplinsamhälle till kontrollsamhälle. I den värld där vi  medborgare i första hand förkropsligas i form av information kontrolleras vi inte främst genom höga murar och gevärspipor, utan i kopparledningarnas centralstationer.

Och utan att falla in i fällan, av att “motgångar stärker oss”, så tycker jag att det finns tecken på att “teknisk mediering av motstånd är [...] mycket kraftigare än vapen, ammunition eller lagstiftning”. Och när terrorismen börjar bekämpas genom att ockupationsmakten intervenerar vår integritet – så ser jag framför mig en hel armé av militanta entreprenörer som laddar skarp med ettor och nollor.

Hasta Siempre Internets!

Veckans lördagsintervju på SR Ekot gästas utav ingen mindre än Naomi Klein. Detta hade kunnat bli en väldigt intressant intervju, där Klein’s beröm av den svenska socialdemokratin tvingats möta den deterritorialisserade arbetsmarknad, som är resultatet av den globaliseringsprocessen hon själv kritiserat. Eller en intervju där Klein tvingats nyansera sin rättspositivism och syn på universiella värden.

Men istället valde sveriges radio’s intervjuare, Anders Holmberg, att rikta in sig på Klein’s identitetspolitiska utspel runt det amerikanska presidentvalet och på Klein som person. Det är ett politiskt avväpnande som ligger rätt i tiden och den liberala mediehegemonin. Men här uppvisar ändå Klein sin stora proffessionalitet och medievana:

“Jag ser inte det här som något personligt. Jag hatar inte. Jag ogillar inte kapitalister. Jag gör en politisk analys som folk försöker avfärda genom att göra det personligt. Och jag är inte intresserad av att spela med i det spelet.”

Det är svårt att inte hålla med Klein i kravet på en identitetspolitisk re-organisering bland den amerikanska arbetarklassen. Den fackliga organiseringen i Las Vegas är ett tydligt exempel på hur framgångsrik en sådan organiseringen verkligen kan bli idag, i USA.

Och trots att jag även håller med henne i beskrivningen av t ex the New Deal och slatsjöbadsavtalen som just kompromisser riktade mot en väldigt radikal identitetspolitisk organisering, så blir jag förvirrad av att Klein inte verkar ha någon idé om vilka dessa nya identiteter som skulle kunna forma politiska subjekt är (här kan vi återigen passa på att referera till den fackliga organiseringen bland Las Vagas’ papperslösa).

Men det är också här som det blir tydligt att Klein inte är någon radikal. Förståelsen av de politiska subjekten som kontingenta medför, för oss radikaler, också en vilja att bryta ned samhällets identitetskonstitutionerande mekanismer. Las Vegas migranters organisering är just ett exempel på en sådan självnegerande identitetspolitik. Papperslösa kämpade själva till sig en anställningstrygghet som inte grundades på en medborgerlig legitimitet. En vilja att förändra sitt politiska subjektskap. Och just den viljan har jag svårt att hitta hos Klein.

Lyssna på Ekots Lördagsintervju med Naomi Klein:

http://www.sr.se/laddahem/podradio/SR_Ekots_lordagsintervju_080607010049.mp3

Konflikter: Guldfiske har kanske den mest intressanta följetongen i bloggosfären just nu. På temat den italienska fascismen så har vi nu kommit fram till En fascistisk husockupantrörelse på framväxt. Vänsterpartiet har just avslutat sin kongress och Martin på Dagens Konflikt bidrar med en liten redogörelse.

Läs: Dagens Konflikt

Böcker, texter, stycken eller ibland bara enstaka rader text; det finns några sådana som jag finner mig själv ständigt återgå till när jag känner mig tom. De gånger då jag inte kan spegla mig i mina handlingar.

Herman skrev tidigare väldigt målande om livspusslet. En viktig del av detta livspussel är vuxanskapet. Jag upplever hur mitt (och min tillvaros) åldrande ständigt förändrar synen på mitt liv. Hemmet börjar förvandlas till en fjättrande tjätting runt mina fötter. Samtidigt som jag lögnaktigt försöker projicera bilder på hur jag borde känna, över rummens alla väggar.

Och vuxenskapet är framförallt konservativt. Tillfällen att få blomma ut slås snabbt i spillror av ansvarstagande beslut som skall uprätthålla ens nuvarande liv.  Kärleksförhållanden (helt utan kärlek) skall pusslas ihop, bolånen skall betalas, yrkeskärriären skall stabiliseras och till slut vet man inte riktigt vems liv man lever.

Stunder som dessa lurar jag mig själv om att jag gör rätt som aldrig tar dessa chanser att leva ut. Att det bara är jag som är lite ur fokus; att jag behöver ta en treo och kavla upp ärmarna. Men så söker jag tröst hos Marx och hans kända introduktion till Critique of Hegel’s Philosophy of Right:

Religion is, indeed, the self-consciousness and self-esteem of man who has either not yet won through to himself, or has already lost himself again. But man is no abstract being squatting outside the world. Man is the world of man—state, society. This state and this society produce religion, which is an inverted consciousness of the world, because they are an inverted world. Religion is the general theory of this world, its encyclopedic compendium, its logic in popular form, its spiritual point d’honneur, its enthusiasm, its moral sanction, its solemn complement, and its universal basis of consolation and justification.

It is the fantastic realization of the human essence since the human essence has not acquired any true reality. The struggle against religion is, therefore, indirectly the struggle against that world whose spiritual aroma is religion. Religious suffering is, at one and the same time, the expression of real suffering and a protest against real suffering. Religion is the sigh of the oppressed creature, the heart of a heartless world, and the soul of soulless conditions. It is the opium of the people.

The abolition of religion as the illusory happiness of the people is the demand for their real happiness. To call on them to give up their illusions about their condition is to call on them to give up a condition that requires illusions. The criticism of religion is, therefore, in embryo, the criticism of that vale of tears of which religion is the halo.

Helt osökt ser jag också att citat från revolutionära guldgossar även är temat hos Autonoma Kärnan. Läs också Mia Sands eminenta bidrag på Dagens Konflikt.

Det är roligt (läs. prutthumor) när en journalist som är dömd för spionage och olaga dataintrång mot Socialdemokraterna skriver att den “[...] nya tidens journalistik påverkar demokratin i grunden”.

Det är tragiskt när samma person sitter och ljuger om extremvänsterns mörkläggningsprojekt i storkapitalisternas egna TV-kanal, och gråter krokodiltårar över en bortsprungen pressetik.

Niklas Svensson sparkades senare utav den tidningsredaktion han nu lögnaktigt anklagar för att ha tystat honom, på grund av hans “modiga” kritik mot vänstern. En uppenbar lögn som tidigare i veckan avslöjades av nyhetsportalen Motkraft.net.

Idag driver han Politikerbloggen som för andra året i rad delar ut pris till “Årets avslöjande”.

Nu återstår bara frågan om Svensson vågar vända tragik till komik och utse Motkraft.net till vinnare av “Årets avslöjande”.

Nominera Motkraft.net här

Bloggat: Petter, Roya och Matilda & 1915

Den grävande journalismen verkar ha grävt en grop och själv trillat där i. Redaktören för tidskriften Scoop, Magnus Sandelin, och den politiska terroristen Niklas Svensson har de senaste åren valt att driva ett eget litet mediadrev mot vad de väljer att kalla för den svenska “vänsterextremismen”.

Men dessa grävande journalister blir lätt trötta i armarna och väljer då och då att ta hjälp av den tyngdlyftande extremhögern. Idag publicerar den utomparlamentariska nyhetsportalen Motkraft.net en intervju med Niklas Svensson där det avslöjas att Svensson under sin tid på Expressen använde nazistiska organisationer för att få information om vänsterangagerade ungdomar i Sverige. Uppgifter från nazister låg sedan till grund för den “kartläggningen av autonoma vänstern” som Expressens dåvarande ansvariga utgivare Joakim Berner till slut kände sig tvingad att stoppa från att bli publicerad.

Inte nog med detta. Den lista på vänsterextremister som Svensson fått av nazistiska organisationer innehöll också namn på människor som inte på något vis varit engagerade inom den “autonoma vänstern”. Det handlar om ovänner till nazister som gått i deras högstadieskolor, tjejer som spelar i punkrock-band och fågelskådande medlemmar hos färltbiologerna. Vad som helst räcker för att klassas som “vänsterextremist” av Svensson när det vankas löpsedelsstoff.

Sandelin väljer motsatt relation och springer istället nazisternas ärenden. I Expressen pekar han ut Metro-kolumnisten och artisten Nabila Abdul Fattah som vänsterextremist. Detta eftersom hon ställt upp som modell för Motkraft.net’s klädesförsäljning (iförd något som Sandelin kallar för “kravall-T-shirts”?!) och uppträtt – tillsammans med Fjärde Värden och Wordsilah – på Motkraft.net’s 10 års-jubileum. Till detta följer att Nabila förföljs och trackaseras av nazistern veckorna efter.

På Dagens Konflikt avslöjar Petter Nilsson systematiskt Sandelins usla journalistiska ansatts i boken Extremister – En berättelse om politiska våldsverkare i Sverige. En bok som uniont sågades jämt med fotknölarna av den svenska pressen. Pernilla Ahlsén på Dagens Nyheter sammanfattar Sandelin’s arbete med att konstatera att “[e]xtremism är farligt, men att inte försöka sätta in det i ett större sammanhang är lika farligt”. Det är ord som förtjänar att bli de sista i denna bloggpost om högerns försök att svartmåla vänstern.

Från Nabila Abdul Fattah’ MySpace-blogg

Bloggat om detta: Red Metal, Petter, Svensson, Trottens betraktelser, 1915 & igen, Acidtrunk och Anna-Lena Lodenius.

Ser idag att förbundsordföranden för Centerpartiets Ungdomsförbund, Magnus Andresson, skriver på sin blogg om min replik på hans debattatikel hos Politikerbloggen som publicerades 1 maj.

Det är högst beklagligt att företrädare för högerns ungdomsförbund inte är intresserade av att föra debatten på en värdig nivå. Två veckor efter att jag bett om ursäkt för min språkliga miss i min replik väljer han att göra sig lustig över just denna språkliga miss, istället för att uppmärksamma den kritik jag vänder mot hans ursprungliga inlägg.

Som ett blått band genom både Fredrik Westerlund’s och Magnus svar på min replik finns tydliga försök att, på ett högst ohederligt sätt, sprida lögner och vanföreställningar runt arbetarrörelsens historia. Magnus publicerar på sin blogg flera påståenden som dock förtjänar att bemötas:

Saken är den att upploppen i Haymarket, som för övrigt inföll den fjärde maj, drevs av anarkistiska arbetare. När dessa anarkister, sällan kända för sin organisering, väpnade till tänderna kastade en bomb på polisen som dödade sju poliser och ett okänt antal civila så är det korrekt att polisen tog till våld för att skingra skarorna.

När skottlossning senare utbröt dog fyra av de strejkande arbetarna. Således dog fler civila och poliser av den bomb som de fick kastad på sig, än de strejkande anarkisterna.

Dessa två stycken drar händelsen ur sitt historiska sammanhang just för att få skeendet att framställas på ett sätt som passar Magnus’ politiska agenda. De anarkister som var delaktiga i organiserandet av demonstrationer kring generalstrejken 1885 var, till skillnad från vad Magnus försöker göra gällande, kända för just sin organisering. Albert Parsons, som hängdes efter den skenrättegång som följde massakern vid Haymarket, var t.ex. en utav de frihetligt organiserade arbetare som lade grunden för fackföreningen International Working People’s Association.

Magnus försöker sig sedan på något så makabert som en kvalitativ redogörelse av massakerns förluster. Men det han glömmer – antingen av ren okunskap eller av rent politiskt revisionistiska skäl – är att dagen innan massakern hade polismakten dödat sex strejkvakter från McCormick Harvesting Machine Co. plant. Union, när några få strejkande hamnat i bråk med strejkbrytare vid plantaget.

Händelserna vid McCormicks är också centrala i historien om massakern vid Haymarket. Det var nämligen där trackaserandet av organiserade arbetare från högermilisen Pinkerton National Detective Agency eskalerade på riktigt. Pinkerton, som de kallades var en privatägd väpnad styrka som startades utav en handfull storkapitalister för att skaffa sig en större kontroll över deras anställda. Pinkerton hyrdes in utav företagsägare för att slå ner organiseringsförsök på arbetsplatserna och för att infiltrera fackförbund och kartlägga organiserade arbetare.

Bomben, som i den följande rättsprocessen av flera misstänks ha kastats utav högermilisen Pinkerton, small först efter att polisen med våld försökt att skingra demonstrationen. Detta och att flertalet poliser som dog föll offer för polisens egna kulor är ytterligare fakta som Magnus låter få vara osagt. Magnus väljer också att fortsätta sina vanföreställningar i kommentarerna till sitt eget inlägg:

Det var en Illinoisguvenör som tyckte att man [Polisen] borde hållt mer ordning och att det drev på kastandet.

Detta är på sin höjd en dålig formulering. Vad guvenören “tykte” finns att läsa i hans skriftliga uttalande angående benådandet utav de dömda arbetarna (http://www.chicagohs.org/hadc/books/b06/B06.htm). Och det råder ingen tvekan om att han ställer polis och Pinkerton högst ansvariga för den beväpning som arbetarrörelsen kände sig tvingad att ta till. Om Magnus och Fredrik hade läst detta uttalande kanske jag skulle slippa skriva alla dessa blogginlägg.

Och om borgerligheten i allmänhet hade heder nog i deras politiskt vanställda kroppar så kanske vi inom vänster skulle slippa att ständigt bemöta deras skamliga lögner och pinsamma okunskap.

Anna König, ja just hon som för några år sedan påstod att graffitimålare lurade med sig barn ner i tunnelbanesystemen i utbyte mot droger, är i farten igen. Man kan väl milt utryckt påstå att denna ungmoderat inte precis är den vassaste kniven i den borgerliga kökslådan. Denna gång reder hon ut den borgerliga synen på sexuella övergrepp på SVT Opinion.

Ja detta ständiga krav på samtycke ifrån radikalfeministerna är verkligen tröttsamt. Om man skippar detta krav kommer ju våldtäkterna minska drastiskt i statestiken. Jag menar, själva våldshandlingen blir ju så så mycket mildare om vi bara blundar för att den ena parten inte samtycker.